Tyst minut..
När ett bibliotek som förväntas vara tyst blev helt knäpptyst ville jag nästan börja gråta.
Den stora mängden kärlek, respekt och omtanke som gick till Norge var helt obeskrivlig. Gråten satt verkligen i halsen, det gör den fortfarande. Visst jag har ingen att gråta för, jag har inte förlorat någon i attentatet. Men jag lider ändå med dom som förlorade sina nära och kära.
Vart är den här världen påväg! Är vi verkligen så självdestruktiva?! Är världen så fylld med hat?
CIAO!!
Kommentarer
Trackback
